M. A. Numminen
Roskapankki testar en utländsk gästs mentala uthållighet.
M. A. Numminen är en märkesperson inom finländsk underground och alternativ musik. Han provocerade den stora allmänheten som kulturradikal på 1960-talet. Samtidigt är han en barnmusiker, konstnär och författare som hela folket älskar, Hans personliga sångröst känner alla finländare igen bland annat från sångduon Gommi och Pommi, där Numminen sjunger utklädd till en hare.
Få känner Helsingfors lika bra som M. A. Numminen. I hans musik utgör Helsingfors ofta en ingrediens. Under sin studietid intresserade sig Numminen för den gamla Helsingforsslangen och de som pratade den. På 1980-talet arbetade Numminen som stadsguide för Helsingfors stad.
Utöver att M. A. Numminen känner Helsingfors restauranger har han också själv lämnat sina spår i den finländska barkulturen. Numminen skrev på 1980-talet boken Baarien mies (Barernas man) som fick kultstatus och som presenterade cirka 300 finländska mellanölsbarer.
M. A. Numminen bor med sin fru i Tölö vid Caloniusgatan, endast på 300 meters avstånd från konstnärsrestaurangen Elite, som är kulturradikalernas favorit. Föga överraskande är den först på den lista som M. A. Numminen rekommenderar.
Elite är mitt andra vardagsrum. Under studietiden samlade vi med kompisarna i flera månader pengar för att kunna fira en kväll på societetsplatser som Elite, Torni eller Kämp. Numera är kundkretsen lyckligtvis mer blandad och folk kommer inte längre till Elite för att se kändisar. Nuförtiden beställer jag gärna strömming, som ska vara stekta riktigt frasiga och bruna! Ofta beställer jag som dryck Laiskajaakko, som är en mörk ölsort.
Av barerna i Helsingfors har Roskapankki den stämning som mest påminner om de forna mellanölsbarerna, som jag presenterade i boken Baarien mies år 1986. Då en tysk redaktör nyligen intervjuade mig, tog jag honom till Roskapankki för att dricka mellanöl. Baren är ju en gammal arbetarkrog, och här kan du testa gästens mentala uthållighet. Personalen har redan vant sig vid att jag brukar ta med mig utländska gäster.
Då jag hörde att Wagners Parsifal på våren visas på Nationaloperan, bokade jag genast två biljetter. Jag anser att en människa ska bilda sig själv särskilt i sådant han eller hon inte genast förstår sig på. Du kan börja exempelvis med en opera av Mozart eller Verdi, som har bra historier och som framför allt är melodiska. I operor finns också lite ofrivillig komik, som det är inte alls förbjudet att skratta åt.
G Livelab är Finlands musikerförbunds spelplats och det bästa med stället är att det har Genelecs helt unika högtalarsystem. Tack vare det kan åhöraren sitta var som helst i salen, också i barens bakre del och ljudkvaliteten är som på första parkett. I mitten av mars framför jag på G Livelab mina klassiska musikverk och rockpoesi.
När jag var ung besökte jag Akademiska bokhandeln och läste här olika konst- och vetenskapsböcker, som jag inte hade råd att köpa. På den tiden var Akademiska bokhandeln känd över hela Europa för sitt enorma urval. Trots att utbudet har minskat på ett dramatiskt sätt, finns det inte i Finland en lika mångsidig bokhandel. Numera köper jag här regelbundet den tyska veckotidningen Die Zeit. Vår nyhetskultur är så angloamerikansk, att jag anser det vara min plikt att civilisera mina närstående också om vad som händer exempelvis i Centraleuropa.
Ibland promenerar jag med min fru på Sandudds begravningsplats. Det är ett fint, stort område där du kan slippa bullret från bilar och spårvagnar. Gravstenarna och skulpturerna gömmer en ofantlig mängd historia.