Koko Hubara
Vallgravarna är Helsingfors historia, som skolan inte lärde oss något om.
Koko Hubara är författare och chefredaktör för webbmediet Ruskeat Tytöt. Hon har bott och arbetat i Helsingfors bland annat i Mosabacka, Främre Tölö, Rödbergen och Hermanstad. För närvarande arbetar hon i Gårdsbacka i östra Helsingfors.
Koko Hubara gjorde termen ”ruskeat tytöt” (sv. bruna flickor) känd i sin blogg med samma namn, där hon lyfte fram den rasism och sexism som rasifierade kvinnor får uppleva.
År 2017 utgav Hubara en essäsamling med samma namn, Ruskeat Tytöt - Tunne-esseitä behandlade ”identitet, skönhet, hiphop och föräldraskap ur en korsning av kön, etnisk bakgrund och klass”.
Det var den första boken på finska av en brun flicka som riktade sig till andra bruna flickor.
Ruskeat Tytöt är numera mer än ett webbmedium. Omkring det finns en gemenskap, som bland annat har ordnat klubbar i restaurang Putte’s. I år startar skrivskolan RT LIT AKATEMIA i samarbete med Tyttöjen talo i Helsingfors, Tyttöjen tila i Vanda och förlaget Kustantamo S&S.
Trots att Koko Hubara är född i Vanda, upplever hon att hon främst är helsingforsare. I Koko Hubaras Helsingfors får var och vara vad den vill.
Jag har igen börjat utnyttja stadens allmänna motionsplatser. Jag besökte länge de kommersiella kedjornas salar, men de kändes tråkiga. Nu besöker jag turvis Tölö sporthall, Sportkvarnen och Berghälls simhall, och de är verkligt viktiga platser för mig. Berghälls simhall besöker jag på morgnarna, då finns där en hel del pensionerade äldre damer, som ibland diskuterar med mig på bastulaven. Det är inget märkvärdigt: vi hälsar, ser varandra i ögonen och är vänliga. Det är mycket trevligare att besöka de här platserna än de stora kedjornas gym.
Jag promenerar en hel del och ibland joggar jag också lite. Om jag vill fundera på någon arbetsgrej eller vara ute i naturen, gör jag en runda på två till tre timmar genom Arabiastranden, Vik, Hertonäs koloniträdgårdar och Fiskehamnen. Jag gillar att gå längs ängarna och skogarna där. Särskilt gillar jag Stenudden. Det är en lugnande plats, jag viker av från vägen och bara tittar ut mot havet. Sällan har jag sett någon annan där.
På nyåret hamnade jag efter en lång tid till vallgraven i Britas. Den har jag besökt som barn med min historiegalne pappa. Runt om i Helsingfors finns dessa vallgravar från första världskriget som byggdes av krigsfångar som hämtades från Asien. Detta är en sådan del av Helsingfors och världens historia, som åtminstone jag inte fått någon undervisning om i skolan, trots att min skola fanns alldeles i närheten. Vallgravarna är ganska tankeväckande – alltför ofta tycks folk tro att Finlands historia rör sig på axeln Senatstorget – Sveaborg.
Ett varmt barndomsminne är att jag med morfar flera gånger om året besökte konstmuseet Ateneum. Efter utställningen åt vi bullar i museets kafé. Nu är samma tradition viktig med mitt eget barn. Överlag finns i Helsingfors verkligt många fina kaféer och en trevlig kafékultur. Jag besöker samma ställen som när jag var barn, dvs. Fazer, Ekberg, Strindberg och Café Esplanad. Jag väljer alltid kanelbulle och kaffe. Enda ändringen är att jag numera dricker mitt kaffe med havremjölk – förutom om det finns en stor Café au Lait av fransk typ.
I Vallgård vid Sturegatan finns den etiopiska restaurangen Addis, som alla borde prova på. Den är verkligt bra, förmånlig och känns autentisk. Jag har mina rötter i Jemen, och etiopisk och somalisk mat är så likadan jemenitisk mat som det går att få i Finland, om du alltså inte själv lagar mat hemma. Kryddorna och injera-brödet är desamma. I Addis behöver du inte oroa dig, om etiopisk mat är främmande för dig. Det finns exakt två alternativ: en kötträtt eller en vegetarisk rätt. Du behöver alltså inte på förhand veta något om maten eller kulturen.
Jag går mycket på loppmarknader. Jag gillar att gräva och söka själv, och därför besöker jag inte vintagebutiker, där någon annan har gjort valen för mig. Fida i Sörnäs är tillräckligt stort, här finns lite av allt. I allmänhet hittar jag föremål till mitt hem, såsom lampskärmar och serveringskärl. För tio år sedan hittade jag en fuskpälsjacka med leopardmönster, den har jag använt sedan dess, på våren, hösten och vintern. Jackan är fortfarande som ny och folk frågar alltid var jag köpt den.
Jag besöker Gumtäkt botaniska trädgård klart oftare än Kajsaniemi botaniska trädgård. Exempelvis förra sommaren var jag där med mitt barn. Jag beundrade blommorna och då jag vände mig om, såg jag att mitt barn klätt av sig och sprang naken bland vattenspridarna. Det kändes härligt att ingen kom och läxade upp oss, utan alla bara skrattade.