Natur
Kalvholmen har redan länge använts av stadsborna för rekreation. Åren 1808–1917 användes den som lagringsplats av ryska armén och senare av finska försvarsmakten. Detta syns även i naturen på ön i form av små förekomster av trädgårdsrymlingar och främmande arter från öst. I dag finns det omkring 50 små stugor på ön, de flesta på den norra och östra delen av ön. Därtill finns Bastuön vid öns norra ända, där en privat bastuföretagare har verksamhet.
På öns västra sida finns en liten men värdefull äng intill Kommendanthuset eller ”Vita huset”. På ängen kan man hitta bland annat rysstarr (Carex praecox), liten kardborre (Arctium minus) och vippskräppa (Rumex confertus), som är främmande arter från öst och har trivts i närheten av huset tack vare genomströmmande näringsämnen och en lite näringsrikare stengrund. De mest synliga trädgårdsrymlingarna på ön är vresros och fingerborgsblomma.
Som skärgårdsmiljö är naturen på Kalvholmen känslig, näringsfattig och ger ett kargt intryck. Mitt på ön finns en igenvuxen damm, en fuktig oas i en miljö som avviker från det generella intrycket. Dammen omges delvis av resterna av den så kallade ”kinesiska muren”. Från Kalvholmen öppnar sig vyerna såväl rakt mot Sveaborg som över silhuetten av Helsingfors på fastlandet.
Rutter
Kalvholmen har två utmärkta stigar: en huvudstig som presenterar historiska platser och hälsostigen på öns västra sida. Man kan gå stigarna i valfri ordning eller bara delvis. Kalvholmen lämpar sig inte för personer med rörelsenedsättningar, eftersom stigarna är smala och delvis går över klippor.
Historiens vingslag
Rutten Historiens vingslag på Kalvholmen går i huvudsak på mitten av ön. Stigen är omkring en kilometer lång. Den följer de bästa utsiktsplatserna och historiskt sett viktiga platser på ön. Det finns sju punkter längs stigen som man kan höra information om eller läsa om på mobilkartan.
En stund för dig själv
Hälsostigen En stund för dig själv följer strandlinjen på Kalvholmens västra sida. Stigen är omkring en kilometer lång, men tidskrävande, eftersom den är smal med små uppförsbackar. Det finns sju punkter längs stigen som man kan höra information om eller läsa om på mobilkartan. Du kan följa anvisningarna i den utsträckning du önskar och i din egen takt. Det tar omkring en halvtimme att gå stigen, beroende på din takt.
Historia
Calvholmen och Kalfholm var de första namnen på Kalvholmen på kartor från mitten av 1600-talet, när ön hörde till byn Sandhamn. Namnet tyder på att ön har använts som betesmark som så många andra öar i Helsingfors skärgård. Grovt taget delas Kalvholmens historia in i tre skeden: Ryssarnas Kalvholmen (1853–1918), finska försvarsmaktens Kalvholmen (1918–1946) och sommarstugeperioden (1946–). På 1700-talet fanns Kalvholmen ännu med i Sveaborgs befästningsplaner, men planerna genomfördes aldrig.
Ryssarnas Kalvholmen
Ryska armén började bygga en lagerplats på Kalvholmen under Krimkriget, och tegelbyggnaderna och stenkonstruktionerna på ön härstammar från den tiden. 1863 flyttades stockmagasin på ryssarnas initiativ från Högholmen, Blåbärslandet och Edesviken. Lagerområdet mitt på ön ingärdades med en stenmur. Ovanpå muren byggdes broar av plankor åt vakterna, längs vilka de gick under vaktturerna. 1870 färdigställdes ett stort vakthus i tegel, ”kommendanthuset”, på öns högsta punkt. Från ryska tiden finns texten ”1898 byl v karau I. Sidorov” (1898 stod jag vakt I.Sidorov) ingraverad i en klippa på öns västra strand. Som ett minne från den tiden stannade även många växter kvar, vilka räknas som främmande arter från Ryssland. Vippskräppa och rysstarr växer på klippsluttningen nedanför vaktstugan.
Finska försvarsmaktens Kalvholmen
Mycket av ryssarnas krigsmateriel lämnade kvar i Kalvholmens lager, vilket finska staten övertog förvaltningen av 1918. På ön fanns soldaternas vaktenhet. Kalvholmen förstördes grundligt i en explosion den 8 februari 1919. En stor naftacistern exploderade och började brinna, och efter det exploderade ammunitionen i öns ammunitionsförråd. Explosionen hördes ända i Tallinn och Heinola. Träbyggnaderna på Kalvholmen förstördes helt och hållet i explosionen. Även vakthuset i tegel förstördes. Den dåliga turen fortsatte, när stora mängder olja läckte ut i havet i april och försummelse av vakttjänst blev en intern rättssak inom armén. Olja samlades upp ur havet även på Salutorgets strand. Efter explosionen användes Kalvholmen i mycket liten utsträckning.
Sommarstugor sedan 1946
På våren 1945 tillfrågade Demokratiska förbundet för Finlands folk försvarsministeriet om ett sommarviste vid havet i Sandhamn. Först gick man inte med på det, men till slut kunde förbundet hyra ön år 1947, trots marinens protester. På ön bodde två familjer som hörde till försvarsmaktens personal och där fanns en stor naftacistern. Det var speciellt att en ö i försvarsmaktens besittning öppnades för civila. Liknande sommarkolonier uppstod även på andra öar som hörde till armén. 1953 hyrdes en del av Kalvholmen ut till Valtion Virkailijain Liitto ry. Mellan de två områdena byggdes ett stängsel. I början av 1960-talet fanns det 172 sommarstugor på Kalvholmen, de flesta på Demokratiska förbundets område. Ön hyrdes av försvarsmakten, och endast stugägarna och deras gäster hade tillträde till ön. Helsingfors stad förvärvade Kalvholmen 1963. I dag finns det 51 stugor på Kalvholmen.
Ytterligare information om Kalvholmens historia och natur på Citynature.eu.
