Helsingfors årsrytm: Vintern

En vit vinter är något man verkligen längtar efter i Helsingfors. Milt väder är ändå något som åtminstone golfare och Högholmens björnar njuter av. Björnarna nänns inte ännu på länge gå i vinteride. Mest trogna anhängare av årstiden är ändå de tama ekorrarna på Fölisön som byter till en ljusare färg, även om snön ännu länge låter vänta på sig.

Då julgatan öppnas klättrar små granar upp längs fasaderna på de gamla husen för att klä de nakna statyerna. I Stockmanns hörnfönster byggs en juluppsättning med figurer som i juletid trollbinder generation efter generation.

De första platta, stjärnformiga, barrformiga eller pelarformiga snöflingorna faller ned med en hastighet på i genomsnitt 1,2 meter per sekund. För en stund täcker snön genvägarna och klär landskapet i vinterpäls tills den ihållande dimman, vinden och snöslasket tar staden i besittning.

Självständighetsdagen (6.12) inleds officiellt om morgonen klockan 9 då den blåvita korsflaggan stor som en tvåa (64 m2) hissas upp i flaggstången på Observatorieberget. Då kvällen börjar skymma vandrar studenternas fackeltåg mot Senatstorget och stadens äldsta kvarter täcks av långa TV-kablar. Efter sex transporterar de festflaggade spårvagnarna enbart turister längs de ödsliga gatorna, huvuddelen av stadsborna följer med mottagningen på presidentens slott på sofforna i hemmen.

På Luciadagen (13.12) fylls domkyrkan med tvåspråkiga stadsbor. Under ljuskronan skymtar ljusa hårsvall då änglakören bringar ljus i samma mörker som ljussättaren utanför svajande i sin lyft försöker tygla med sin egen spotlampa. Under årets längsta dag (21.12) varar ljuset i jämnt 5 timmar och 49 minuter.

Under mellandagarna mellan jul och nyår fylls Alexandersgatan åter av hit och dit skyndande fötter och stora papperspåsar då såväl stadsborna som resenärer som med olika färdmedel anlänt till Helsingfors väller in för att reafynda.

Av det gamla året tar man farväl och det nya året tar man emot tätt samlade på stadens öppna platser, kullar och stränder för att följa med fyrverkeriet. De största smällarna som skjuts upp mot himlen kan man se på stadens traditionella (1938) nyårsfest. Förstäderna som domineras av villabebyggelse förblir inte heller de tysta.

Då vårsolen åter bländar ögonen och havsisen börjat bära riktas dagsfärderna till de närliggande holmarna. Isseglarna tar Gammelstadsviken och Munksnäs strand i sin besittning, på Tölöviken byts kastspöna ut till pimpelspön. Resenären som iakttar livet i staden ler muntert åt en skidåkare i spårvagn 10 med blåvit luva på väg till skidspåret i Centralparken.

Mer årsrytmer och tips för upptäcktsresande i vardagen kan du läsa i Meijus bok Olet tässä (Helsinki), utgivare Avain, 2008.